you're a thousand miles away

Kan tänka mig att jag är väldens jobbigaste flicka ibland.
Lite för att jag drömmer om en pojke som jag hatar.
Lite mer för att jag vill att han ska tycka om mig.
Pojkar är värdelösa i mina tonårstankar idag.
De får mig bara att vilka gråta igen.


Bilden är tagen på min femtonårsdag. Då var jag lycklig, år sushi och Hello Kitty-tårta med mina vänner.

Fast nu tittar jag på bilder från när jag var fjorton. Jag hade alltid ett så stor leende på läpparna att mitt ansikte nästan gick av på mitten. På alla bilder är vi så nära kameran att man kan se varenda skråma vi samla på oss sedan barnsben. Alla bilder är lite mysigt suddiga som gör att vem som helt förstår att antingen har man en dåligt kamera, eller så är kortet väldigt spontant. I vårt fall är det en blandning.
Sendan var vi fulla med kajalkladd, söta hårklämmor och nitbälten. Jag hade mer än ofta mina trasiga fishnet och band-tees. Någon gång under den sommaren så sprayade jag håret rosa och det var en konstig blandning mellan rosa/orange/rött/lila/blont. Men jag tyckte att jag var underbart fin. Samtidigt varierae jag mellan att ha en poplugg som tog upp hela mig eller en pannlugg som var så rak att man kunnde ana att jag klippt den med linjal.
Jag hade knythalsband som varierade mellan ankh, pentagram och heartagram. Nästan alltid fanns även min namnbricka fast. Så hårt kring halsen att jag inte riktigt kunnde andas ordentligt, än mindre sova med den. Ibland var jag rädd att den skulle sprypa mig. Medans halsen var fullt av band så var mina armar fulla av plast. Jag hade så mycket plastarmband som var tunna och som man satte ihop två och två på mitten. Svarta, lila och röda var det mest av.
Jag hade en förkärlek till skjortor och hade det väldigt ofta. När jag inte hade mina bandtees såklart.
Mina fishnet var det vackraste jag ägde och jag har kvar alla än idag. De kommer jag inte ha hjärta att slänga än. Kanske ska jag ha dem i sommar. Bara för att sådär.
Det var sommaren när jag var fjorton.

Men när jag var femton då? Ja, då blekte jag hela mitt hår så blont det bara gick. En liten slinga i luggen blev rosa.
Jag klistrade fast stjärnor på mina kinder och målade läpparna knallröda.
Mitt kajlakladd var borta och bara väldigt mycket eyeliner fanns kvar, oftast med en massa glitter.
Jag sa nej till allt det svarta för det hade gjort mig så spyless att jag höll på att dö.
Istället bar jag superkorta blåa,rosa och lila klänningar hela sommaren. Mina halsband var utbytta till ett där det stod HOPE med stora svarta bokstäver.
Jag hade skrikturkosa strumpyxor, knähoga rosa sockar och en hood som klänning med texten THRILL ME KILL ME över hela ryggen. Såklart hade jag supersizade solglasögon på mig so ofta jag kunde.
Alla mina klänningar var så korta att jag inte kunde böja mig.
Det var ganska fint att vara femton år också.

Love J


sommarlov - näst sista

Förstår ni att nästa gång jag sätter min fot på Hjalmar Lundbomsskolan så går jag i tvåan. Jag förstår det knappast själv eftersom det är lite overkligt.
Jag minns när jag började tvåan. Alltså tvåan som man går i grundskolan och är åtta år. Vi skulle bli en fasligt stor klass och jag var så nervös att jag nästan dog. Fastän jag kännde de elever som innan hade gått i min klass så blev det ju mer än dubbelt så många fler. Gud vad jag var rädd då.
Nu är det nio år sedan och jag kommer ihåg magpirret som gjorde mig helt sjukt skakis i kroppen. Så otroligt underligt att man kan minnas vissa saker så starkt. Det är helt underbart.

Idag tänkte jag även på när jag fyllde tio. Det är sju år sedan och jag firade det med en flicka. Våra föräldrar hyrde Laboteket som var ett fasligt roligt ställe och bjöd alla flickorna i klassen. Vi umgicks nästan inte alls, jag och flickan som firade ihop. Det var mer våra föräldrar som bestämde det.
Förtår inte hur jag kan missas att vi hade sugproppsrace  i badkar och fick rita på duken. Jag minns till och med presenterna jag fick.
Efter det har det bara gått utför och helt ner i diket. Ungefär. Nu är jag och hon så fina vänner att det inte är klokt. Hon är en av de bästa flickona jag känner faktiskt. En såndan som man berättar allt för och som man litar på.
Underligt vad ens tioårsdag kan göra.


Love J

wonderful tonight / the river

När jag var liten hade jag nattskräck och varenda kväll hade jag panik och intalade mig själv att jag inte var trött.
Men jag bröjade alltid gråta när jag tvingades inse att jag skulle behöva somna.
Varje kväll när jag grät kom min far in i mitt rum och sjöng för mig så jag skulle somna. 
Så låg han brevid med armarna om mig och strök mig över håret.
Då sjöng han för mig.
Alltid Eric Clapton eller Bruce Springsteen. Alltid.
Han sjöng om hur vacker han tyckte att hon var.(Jag visste att han sjöng om mig.)
Eller så sjöng han hur han och Mary dök i floden.
Man kan inte räkna hur många nätter jag somnat med tårdränkta kinder och Wonderful tonight som vaggvisa.
Eller när The River har fått min rädsla att försvinna och fått mig att falla i sömn.
Dehär låtarna betyder väldigt mycket för mig.
När jag var liten var min far borta mycket. Låtarna är alla minnen jag har.






Love J

jag såg en bild från mitt 90-tal

Idag älskar jag nittiotalet.
Jag var ganska liten på nittiotalet. Men ändå.


Jag hade lång blont hår och mittbena. När det var fest så tvingade jag min mor att göra zick zack bena eller "bananskalet". Det var det bara jag som hade, men ändå. Jag älskade min hårmascara som var lila och jag använde den flitigt. Jag tog till och med min systers ibland bara för att min inte skulle ta slut så fort.
Kommer ni ihåg den? Den var precis likadan som en vanlig mascara fast man skulle ha den i håret och det fanns i flera olika färger. Jag valde alltid en lila.
Sen hade jag zick zack spännen i håret eller små klämmor formade som stjärnor, hjärtan och blommor som jag spännde bak luggen med. Det tyckte jag var finfint.
Sen hade jag en liten sprayburk med hårglitter. Jag hade bodyglitter också. Glitter vad det bästa som fanns. Jag var så liten, så smink fick jag ju bara använda om jag skulle på fest. Jag hade alltid jättemycket glittrig ögonskugga. Det tyckte jag om.


Jag hade flera "tatoo" hals- och armband. Ni vet dom var svarta eller blåa små plastringar som skulle likna en tatuering. Jag slår vad om att du hade en om du var tjej. Alla mina vänner hade sådana.
Mina armar var fyllda av "kompisarmband" som vi hade gjort i slöjden eller på rasten. Det var sånt man hade.
Sen hade jag såklart Glitterstenar också. Jag hade dom kring ögonen och det finaste jag visste vad Drömhus som hade dom fint över ögonbrynen.


Eva&Adam

Eva och Adam kommer föralltid vara nittiotal. Alla som jag vet kollade på den.
Jag älskade den och följde den slaviskt. Den var min favorit.


Jag hade platåsandaler. Dom var blåa med vita moln på och en svart platå som var fem centimeter hög. Jag var redan längt i klassen så jag blev skylång med sånna.

Jag hade platåskor annars också. Gympaskor med platå.
Buffaloskor.
Mina var vita och rosa. Jag älskade dom. Det var min kusin gammla och dom var kanske lite slitna och smutsiga. Men jag gillade dom starkt.


Jag hade cyckelbyxor och spgettilinnen.
Sen delade jag och min syster på säkert åtta olika sarongkjolar. Under dom hade jag leggins och en t-shirt till.
Men min favorit var spagettiklänningen med t-shirt under. Jag hade alltid lager på lager med tshirts på en längärmad. 

Såklart ägde även jag en kort magtröja med Spice Girls på.





 




Love J

the return of the påskhare

Jag sitter och äter en chokladkanin.
Jag får alltid en så till påsk. En chokladkanin och ett påskägg.
Min mamma var så söt att hon hade tagit med sig det från stugan för att jag ändå skulle få det.
Jag blev ganska glad då.
Det är första påsken jag inte varit i stugan med min familj och mina kusiner.
Första påsken jag inte behöver underhålla småkusinerna i fem minuter när "påskharen" gömmer äggen i alla rum utom köket. Det känns såklart lite konstigt. Men jag är inte tio år längre.
Jag fyller snart sjutton.
I påsk har jag umgåtts med mina vänner. Jag har dansat och sjungit till håkan hellström och fronda.
Jag har druckit öl och cider och pussat på pojkar jag inte känner. Jag har dansat och snurrat tills jag inte har kunnat stå. Jag har vaknat i en säng och undrat "vars är jag?". Jag har haft en underbar påsk.
Nu har jag ju till och med fått en chokladkanin. Påsken är räddad.

Love J

The pages in your diary

"..och jag stirrar i spegeln och jag ser en flicka. Ser en flicka som vill. Hon vill vara vacker och hon kämpar för det. Tjocka lager smink för att se naturligt vacker ut. Jag vet att jag försöker för mycket. Men vill så gärna vara vacker utan skymt av fel. Jag vill vara idealet.

För alla vill ha dig när du är perfekt."

"Jag kan fortfarande känna Hans läppar mot min hals och Hans fingrar som sliter i mitt hår och hans ivriga pojkhänder på mina bröst. Vad ska jag kalla honom? Jag vet inte, för jag vill ha honom. Mer än allt annat"


En gång i tiden kämpade jag för att räcka till.
Mitt självförtroende låg på botten och en tro om att någon skulle älska mig om jag var perfekt. Så brydd om alla andra att jag glömde sig själv i allt. För jag lång alltid på sista plats. Jag betydde inte så mycket.
Idag betyder jag mest.

En gång i tiden var jag kär.
Jag var vacker naiv och trodde att allt betydde så mycket. Jag försökte aldrig inse att mina känslor aldrig var besvarade. Det skulle dom aldrig bli heller. När jag insåg det var jag redan sårad. Nyss fyllda 16 och med ett sår i hjärtat. Det var tungt. Men idag vet jag värre saker som kan hända. Jag har varit med om värre och jag mår ändå bättre. Fast jag har sår i hjärtat.
Idag älskar jag livet.

Love J


You cant be missed if You never go away

Jag känner en flicka som kämpade för sitt liv.
Hon var min största idol och jag såg upp till henne.
Som en storasyster jag aldrig fick var hon där.
Jag var fem år och hon var sju.
Hon hade så långt mörkt vacker hår och dom lenaste händer.
Jag kommer fortfarande ihåg henne.
Hon gjorde snökakor som var så vackra och min blev aldirg lika bra.
Fasters katt skrämmde hon iväg genom att dra den lite i svansen.
Vi förtstod inte bättre, vi var bara barn. Katten gömde sig alltid när vi kom.
Men hon var sjuk.
Jag var för liten för att förstå.

Varför rakade dom bort hennes vackra bruna hår?
Varför fick hon ha priratlapp för ögat?
Varför lång hon på sjukhuset omringad av apparater?
Varför gick hon med dropp hemma?
Det tyckte jag var så konstigt.
Året jag fyllde sex dog hon.
Jag hade träffat henne samma dag. Jag hade precis åkt hem.
Hon var åtta år och hennes sjukdom hette cancer.

Hade hon levt nu hade hon fyllt 19 nu.
Jag kan för mitt liv inte tänka mig det.
För hon kommer alltid att vara min åttaåriga storasyster.
Hon kommer alltid att vara åtta år och äldre än mig.
Men jag kan ändå inte sluta fundera på en sak.
Vem hade hon varit om hon överlevt?

Love J

RSS 2.0