I don't know what this is about

Mitt huvud är totaltkraschat.
Ingenting är förståeligt i mina tankar och det bara trasslar ihop sig.
Mitt huvud gör mig aningen förvirrad.
Vet inte riktigt åt vilket håll jag ska ta vägen och gissar att rätt riktning egentligen är mot sängen.


Kärlek är när man har så starka känslor för en person, att oavsett hur mycket man försöker att beskriva det, så finns det helt enkelt inte tillräckligt med ord.

Så sa en pojke idag när jag frågade hur det känns att vara kär.
Peace and love J

Oh boy. You make me feel like no boy could make me feel


Bild: Påväg till Tom i nya glitterjackan från Mera mode

Det väl länge sedan jag skrev ett inlägg i denna kategori.
Kanske för att jag inte tycker att pojkar håller på och slå knut på mina tankar mer.
Eller för att det är så länge sedan en pojke förstörde mitt huvud att jag släppt det? Troligtvis.
Tycker ändå att pojkar är rätt okej för att de har slutat förstöra.

Orka inte killar i huvet mer. De funkar bäst som vänner och vänner får de därför förbli.
Jag har börjar leva i harmoni med "Krapparna".
Jag är troligtvis som en ny Buddah. Fast kvinna.

Peace and love J


asleep or dead

Shiet. Varför ska alla helt plötsligt ha killar här och var och överallt?
Vad hände med vårat singelliv? I dunno. Försvann någonstans någon gång.
Betyder det att alla vet vad jag ska göra ikväll, ensam singel i hela fukin kiruna?
Kan inte ens läsa Veckorevyn längre. Det står bara om killar. ÖVERALLT.
Gissar att jag slänger på en Jane Austin-film och gråter ikapp med kärlek som övervinner alla odds.
Sa jag att jag älskar att vara ensam?

Peace and love J


hold tight, can't you see it's hurting me

Pojkar i förstora byxor verkar förstöra mig vardag just nu. Att Kiruna sedan är så litet att man träffar den man vill se minst av alla är just perfekt. Hur kommer det sig att man alltid råkar ut för det. Det förstår jag inte. Speciellt inte när det är på ett ställe man aldrig trodde. Så håller han handen med sin flickvän som är en och sextio, max, och tvärvänder när han råkar se en. Så underbart trevligt det känns helt plötsligt då. Som att han trodde att jag skulle prata med honom.. Nej, säger jag. Inte mer. Han har väl redan bevisat att han är så fejk man kan vara. Ljuger gör han också. Undra vad hon ser i honom.. Säkert bara för att han har fina ögon.
Idag av alla dagar känns det bara ironiskt att träffa honom. Som att någon kom på att det ska bli en dålig dag. Grattis, det fungerade.
Big time.

Peace and love J

pojkar och flickor


har fina short från Monki som gör mig glad i kroppen. Passa på att se mina ben, de är en väldigt klar nyans av blekvit.


Tycker att pojkar är det knepigaste som finns nu. Alla pojkar i hela världen, nästan.
Kompis-pojkar verkar vara de enda som man förstår sig på. De som skämtar om alla tjejer som är så villiga och som säger "puss" innan de går. De som man är bara vänner med och som säger att man kan få vilken kille som helst.  Som bara skrattar och skojar och som är helt otroligt naturliga hela tiden. Skrattar tills de kiknar och ser på en med den där "nu tänkte du inte till"-minen. De som håller om dig och säger "killar är idioter" när du känner dig lite ledsen över någon pojk. De pojkarna är så otroligt underbara att jag inte förstår varför det finns pojkar som är knepigare än rubiks kub.
För de flesta pojkar som inte blir kompisar, de blir knepiga gåtor som alla försöker lösa. Men ingen verkar lyckas.
Det verkar vara omöjligt att veta vad allt betyder. Han gjorde si och så och vad menas med det och det sämsta är att inte ens kompis-pojkarna förstår vad det betyder. Ingen alls verkar förstå.
Betydde det något eller är det bara sånt pojkar gör? Om han säger ordet "lovar" har jag rätt att bli arg när han inte håller det? Har jag rätt att vara glad/besviken/arg/ledsen/lycklig/misstänksam eller vad som helst?
Jadå. Ingen vet väl riktigt. För pojkar är knepigare än rubiks kub. Den hatade jag och slängde i väggen när jag var liten. Min kusin klistrade om klisterlapparna så den skulle bli hel. Vi kanske bara var åtta då, men även då.
Redan då hade vi problem med rubiks kub. Hur många är det egentligen som klarar den?
För man kan vända hit och dit. Man kanske tror att det är helt rätt, men egentligen förstå ingen hur man tänkte för att göra så. Kanske blir man lite dum i huvudet av pojkar? Jag tror det.
Idag nöjer jag mig helt klart med kompis-pojkar som gör livet ganska fint. För ibland nöjer jag mig med att de kan skämta på helt andra sätt än mina tjejkompisar. Kanske tycker jag att pojk-kompisar är lite lättare att förstå?
Det är inte alltid lika klurigt som flickor. Kompisar är kompisar och ingenting blir knepigt. Det blir aldrig falska spel eller timmar med prat som gör mig osäker på vad jag ska säga. Sanningen att säga är ju usel när det kommer till pojkar.
Nej, idag är mina kompis-pojkar de bästa som finns. Kan helt öppet skämta om "livet som actionfilm" och alla tjejer de legat med. Ibland känns det lite lättare och lite säkrare. Än pojkvännstankar och ensamma nätter som aldrig tar slut alltså. Jag har så svårt att tänka ut bra svar som faktiskt inte skämtar bort allt. Vilket jag alltid gör när jag tappar bort mina ord och därför kan verka ganska obrydd. Jag vet bara inte riktigt vad jag sa säga.
Nej, pojkkompisar som helt plötsligt börjar kolla porrfilm på mobilen eller säger "nu ska vi ragga brudar på nätet" känns lite lättare. När de inte är så allvarliga att jag tappar bort mig i allt.
Även om begreppet "bara vänner", kan leda till " "bara" vänner" som betyder att man inte alls bara är vänner, utan närmare "vänner med förmåner" som oftast och nästan alltid leder till pojkbekymmer så är pojkar lättare. Okej, jag kan släppa lös och flabba med mina flickor också.
Jag kan helt enkelt tycka att mina vänner av det manliga könet blir lite för mycket ibland. Vilket jag även kan tycka om flickorna också. Jag måste få känna mig lite bekväm i mig ibland och bara få sitta i ett rum som luktar unket dataspel och prata om flickor och bilar med en kille som egentigen inte hade velat bara prata med mig. Men ändå bara gör just detta eftersom han är min vän och vet att han har absolut ingen chans att bli något annat.
Tycker dock inte om pojk.kompisar för slutar höra av sig så fort de skaffar flickvän. Som att man inte kan umgås med sina vänner då, fastän de är töser.
Detta råkade bli ett fasligt långt inlägg om knepiga pojkar och flickor. Ganska mycket om hur mycket jag tycker om mina pojk.kompisar också. Det tåls att nämas, för jag verkar bara klaga på alla pojkar hela tiden.
Pojkar än knepigare än Rubiks kub. Men mina kompis-pojkar är de finaste i hela världen.
Så pojkar; Ni vet att jag tycker att ni är bäst!

Love J

Cause nothing feels like home

Jag ljuger ganska ofta. För det mesta för mig själv.
Säger väl att jag inte bryr mig och att jag har glömt. Men det är väl lögn.
Men jag förstår inte hur ett litet datahjärta kan få mig att börja gråta bara för att en viss person gjorde den.
Jag kanske säger att jag tycker att allt är helt underbart och perfekt.
Fastän ibland kan jag saknat att vakna bredvid någon som vill vakna bredvid mig.
Eller att känna någons armar kring mig och bara veta att dom ligger så nära mig bara för att jag är jag.

Men idag känns det som att det var så många evigheter sedan någon sa att dom tyckte om mig och menade det.
Kanske är det för att det var just många evigheter sedan. Sist någon sa det är jag säker på att han ljög. Det har han redan bevisat, vad han än säger. Han lämnade ju mig utan att säga något alls. Det bevisade att han inte brydde sig.

Nu känner jag mig ganska obehövd och så väldigt inte omtyckt.
Som att på sista tiden har alla pojkarna gillat mig för en enda sak. Men bara ett litet tag, ungefär lika länge som en dag.
Jag tror inte ens alla minns vad jag heter och det är inte så fint som det kanske låter.
Jag vill att någon ska minnas mitt namn.
Vill att någon ska säga att han tycker mycket om mig och nöjer sig med att krama mig.
Jag vill krypa ner bredvid någon och bara vara utan att känna att jag behöver göra mer.
Men det känns som att jag måste göra så mycket.
Måste bevisa att jag räcker till och duger.
Jag vill räcka till genom att bara vara.


Dagens låt
Mayday Parade - Miserable at best


Love J

tonårstankar är som en bal på slottet

Man kan sakna att dra fingrarna genom kortklippta pojkars nackhår. Att känna deras händer och läppar och närhet.
Sådant kan man sakna ibland. Det kan hända ofta också. Det är sorgligt.
När jag ser alla finfina kyssar på tv och på riktigt så blir jag lite ledsen inom mig. För ibland vill jag bara ha någon som ligger brevid mig med fint nackhår som jag får stirra på. Som låter mig köra i ansiktet i nacken och bara dra in all lukt och alla känslor. Som man bara behöver se för att spricka av lycka.
Vissa nätter får man en pojke som ligger så nära och är så fin. Men oftast så spelar det inte så stor roll. Det räcker så kort tid. För man vet att dagen efter kommer han inte ligga nära dig och viska "jag tycker så ofantligt mycket om dig"
Ofta vill jag ha någon som viskar det till mig. Det spelar ingen roll hur många som vet eller bryr sig.
Bara jag vet.

Det kanske är sommaren och kärleken som får mig att bli så.
Eller så är det tiden och ensamheten. För jag känner helt plötsligt att jag duger till så lite.
Kanske är det vanliga tonårstankarna som slår mig igen. Igen och igen.
Ibland slår dom mig så mycket att jag inte kan stå utan bara ligger på backen och skriker av smärta. Jag vill inte det.
Speciellt inte när dom sparkar. Men kängor med stålhätta gör det så brutalt. Dom sparkar fast man ligger.
Fastän man skriker att "Nu får det vara nog" så fortsätter dom. Ger aldrig upp.
Inte innan allt bara försvinner och du inte känner mer. För då kan allt bara bli bättre. Allt är bättre då.
För ni ska veta att jag önskar att jag kunnde skriva att jag älskar någon som älskar mig. Men det funkar inte så.
Ni ska veta att jag har inte kännt det på så många evigheter att jag inte riktigt vet hur det ska kännas längre. Jag bara vet att det känns.

Sen så går det en dag och man mår så himla bra. För även om det inte ligger någon poje brevid en när man vaknar så känns allt så bra. Fasän ingen säger att dom tycker väldigt mycket om mig och även om man inte får känna på fina pojknackar. Ändå känns det så fint som om man aldrig mått så bra.
Det känns som att en pojke kan dra ner en på botten.
Då sitter man där högt upp på en pyramid och mår toppen med pojkar liggande längst ner som man kanske önskade vora med en. Men då måste man ligga på botten själv. För du kan alltid gå ner, men aldrig komma upp.
Kanske är det så med att gilla pojkar.
Ibland så är de där och gör ditt liv underbart och oändligt fint. I nästa stund drar det ner dig på botten och håller så hårt att du inte kan andas.

Det vet man väl inte före man har testat.
Underbarast av allt är i alla fall att må bra. Även om det är med eller utan pojkstackarna som finns. Men fastän dom orsakar mig så mycket lidande alla pojkar jag känner, ändå är dom så fina.
Det kanske är det som är de jobbigaste?
Även om de är så underbara, vackra och otroliga så är det ändå de som får mig att gråta av sparkar i magen.

världens längsta inlägg om ensamma tonårskänslor
Love J


love like you never been hurt

Om nätterna slår alla tankar tillbaka. Jag blir så sprängfylld av ord, frågor som aldrig kan få svar och bubblor.
Så jag försöker få det i ordning med mina små rösklipp, mina anteckningsblock eller kalendern. Konstigt nog blir det alltid värre än när allt sitter kvar i hjärnan. Undra varför tänker jag nu.
Klockan är elva en tisdag kväll och jag sitter i gammal åttiotalscolligetröja från posten och ett hårband som får mig att se ännu mer åttiotal ut. Jag är inne på mitt femte glas vatten och glasen är inte små.
Nu är jag mest bara en bubbla, helt full med ingenting men jag håller ändå på att spricka av det. Men något finns det i mig, alla kan bara inte se det. Kanske ser jag så tom och lycklig ut. Men jag är full av något. För annars hade inte jag varit klotformad. Då hade jag varit ett sträck. Så är det.

Bubblor.
Men ändå, fastän jag är en bubbla, ändå så är jag så himla lycklig. Jag känner mig helt plötsligt så otroligt betydelsefull. Som om folk faktiskt vill veta min åsik. Som om dom bryr sig. Förstå hur underbart det är, är kanske inte lätt. Men har man någon gång kännt sig så värdelös och obetydlig så är det en underbar känsla.
Därför kanske lite motgångar är bra. Man lär sig att förstå när det bli bättre. Man lär sig att upskatta det man får.

Ord.
Betyder små ord så himla mycket eller råkar dom bara hamna där. Som om någon säger "lovar". Betyder det något, eller är det bara ett ord. Är det bara fem bokstäver som råkade ramla in eller var dom gjorde för den meningen?
Man vet inte. Man vet inte om folk alltid menar det dom säger eller något alls.
Ett ord kan starta ett bråk. Ett ord kan döda en människa. Ett ord kan såra någon djupt.
Förstår då ägaren av orden hur mycket skada varje enskilt ord kan göra? Jag tror inte någon förstår.

Sen är det fina leenden.
Att man ska vara sexton år och bli så knäsvag för ett fint leende. Det gör intget lättare. Alla pojkar med fina leenden verkar tycka om att se dig väldigt nära när du är sexton år och lycklig. Kanske är det bara jag.
Eller ser pojkleenden så mycket finare ut på nära håll?

Love J


When you're heart's heavy

Det känns lite sorgligt att en väldigt fin vän hellre pratat med sin pojke i telefon än med mig när vi sitter på café. Inte för allt, jag förstår att hon saknar honom. Såklart hon gör. Jag tycker också det är tråkigt att inte träffa honom så ofta, han är en trevlig pojke. Men ändå. När det är hon och jag på ett café. Då känns det lite tråkigt att se henne prata med honom hellre. Faktiskt.

Sen började jag fundera på det där med kärlek. Lite för min vän, och lite för att en annan vän sa att vi borde hitta oss varsinn pojke. Men jag vet inte om det går riktigt. Fastän jag vill. Men pojkar är ganska knepiga tycker jag faktiskt.
Vi säger såhär:
jag älskar att känna hans andedräkt mot min hals. jag hatar hur han ser på andra flickor. för att hans ögon ser så mycket och för att hans händer är så varma. för att han minns vad jag hade för sängkläder när vi träffades första gången. för att hans blick går igenom mitt hjärta och får mig att bli så svag om knäna så jag tror att jag ska falla ihop på golvet. för att han skryter om en massa saker som aldrig har hänt, för att han är otålig och kan aldirg vänta, för allt ska hända nu. för att han är så känslolös och spänner blicken i mig när jag pratar om andra pojkar. för att han hånar mig och skrattar åt mig när alla andra ser.
det knepigaste är att jag tycker så fasligt mycket om honom

Sen känns det som att det inte riktigt spelar någon roll, för hur många pojkar jag än hittar så räcker det inte. men sån så är det ju så, jag letar inte efter en pojke. jag behöver inte en hand kring min för att må toppen. jag mår toppen ändå. försöker jag, om inte annat, övertyga migsjälv. Fastän det går väldigt dåligt just nu. Det går som i vågor.
Ibland överlever jag, ibland gör jag det inte.
Men det är väl så det ska vara, att vara sexton år och olyckligt kär.


Love J

Can't wash your sins away

Jag vet en pojke som brukade må så dåligt.
Jag kommer ihåg hans lägenhet som bokstavligt talat var ett knarknäste.
Jag vet att han tog sprutor och tabletter.
Han levde på bidrag och på att göra saker som man egentligen inte får göra. Olagligt.
Han var ett misstag har jag hört.
En natt med för mycket alkohol resulterade i honom.
Det visste han. Kanske var det därför han inte mådde bra.
Men så lyckades han sluta med det dåliga. Det var vad alla trodde.
Han träffade en flicka och dom gifte sig och fick ett barn.
En jättasöt vacker tjej som skrattade och var så glad.
Alla var så glada för deras skull.
Han hade fått ett jobb och dom var en så söt familj.
Så vackra ihop.
Sen när hon flyttade från honom och tog med sig dottern så blev alla så förvånade.
Dom var ju så lyckliga ihop?
Men det senaste jag hörde är att han börjat med sprutor igen..

Kan man älska Någon så mycket att man ger upp allt för den?

Love J


you likes the way I betrayed her

Fråga:
Om man gjort något man ångrar så mycket att man nästan spyr. Något som man själv valde att göra, men inte var stark nog att säga nej till. (Även om man hade kunnat) Kan man göra det ogjort?
Kan man ångra något man gjort fel?

Svar:
Nej.

Will you still be by My Side

Jag fick nyss en attack och började gråta och må dåligt. Jag insåg percis att jag saknade någon som jag inte har insett att jag saknar. Jag har som kastat saknaden bakom kudden och tryckt ner den igen. Kvävt den.
Men någon gav den syre. Kanske var det en bild på honom. Men jag mår så dåligt nu.
Jag vill inte sakna honom. Jag vill inte vara såhär. Jag vill inte hysa den minsta känsla alls för honom mer.
Jag vill att det ska ta slut. Alla känslor.
Puts väck.
Bortblåsta.
Jag kan leva utan dom.
Men det har nog inte gått en dag utan att jag tänkt på honom. På hur han andas i mitt öra. På hur han håller armarna om mig. På hur han får mig att känna mig vackrat och må så underbart när han ser på mig.
Men såklart. Jag vet varför jag inte klarar av honom mer. Den borde vägra tyngre än saknaden. Men jag tror inte den gör det.
jag vill sluta tänka på honom nu.
jag mår bara illa av det.
Men det är nog såhär; Jag hatar det han gjorde, men jag älskar honom.
Jag hatar sanningen.

Love
J

jag drömde om en pojke med vatten i ögonen

Inatt drömmde jag att en pojke tog självmord mitt framför mina ögon.

Han svalde ena änden av en kedja och lade sig ner på en gungbräda. Den kanske hade en krok som hakade fast sig i magen, jag vet inte. Men kedjans andra ände satt fast uppe i taket.

Jag vet inte hur det gick till. Men när han vickade gungbrädan så hans huvud åkte neråt och fötterna uppåt så for hans innehåll ut. Det var som att han vändes ut och in.

Men det värsta var precis när han svalde kedjan.
Men när han svalde kedjan såg han på mig och han ögon var som hav. Vattniga.

Jag vet inte viken färg dom var, men dom såg ut som vatten. Helt genomskinliga.

Hans tunga var så lång och rörde sig som en orm kring kedjan när han svalde den.

Att han tog självmord skrämmde mig inte. Det var Han själv som skrämmde mig.

Det var hans vattniga desperata ögon som skrek ondska och hans ormliknande tunga som skrämmde mig.

Men när hans inälvor flög ut vaknade jag av ett ingrott skirk i halsen.

Någon som vet vad det betyder?
xoxo


feels like a movie

Jag har varit med i en film.
Solen lyste så klart rakt på mig. Jag satt vid ett bord i en liten stökig etta. En madrass på golvet brevid mig. På madrassen satt en pojke. En pojke med gitarr. Pojken sjöng och spelade. 
Där när jag satt med solen som värmde mitt ansikte och en pojke som sjöng vackert för mig.
Precis där kändes livet som världen bästa film.
Jag kännde mig så vacker. Så perfekt. 
Jag vet att jag tänkte;
Det här är det lyckligaste i hela filmen. Hade livet varit en film hade det här varit det vackra slutet. 
Det var så vackert att jag fick ont i magen.


xoxo

Drömpojken

Jag har två helt olika drömpojkar.

1. Underbara Poppojken
Den första är en poppojke. Han har brunt hår och snebena. Han har stora glasögon och halsduk(som han lånar ut till mig när jag fryser) Han är lite smått preppy med skjorta och fina byxor och tygskor. Han har axelväska som är fin och fyrkantig och full med böcker och poesi och han är romantiskt.
Han gillar att sitta på café och tänka på tunga saker.  Han spelar akustisk gitarr och sjunger söta kärlekssånger till mig, som han såklart själv har skrivt.
Han gillar bd, kent och viva la fête. Han älskar att sitta med högsta volym, kent som väker ur högtalarna. Då dricker han vin, röker och berättar hur vacker jag är.


2. Vanliga pojken - men som är lite extra.
Den andra är en ganska vanlig pojke. Men han är lite extra.
Han spelar i ett band. Lite coolare band, rock ellerhardcore eller något sånt metal. Men han kan ändå njuta av den mestamusiken. Han ska såklart kunna sjunga vacker han också, och söta hardcore sånger till mig.
Han är lite mer alldaglig. Har skinnyeans och hoodtröja och någon mössa. Inte så speciellt, men ändå nog för att han ska sticka ut lite lite grann. Lite lagom, för han bryr sig om hur han ser ut.(med poppojken är det ju uppenbart)
Han röker och dricker lite starkare grejer och festar väldigt gärna. Men älskar hemmakvällar framför tvn med mig och en påse chips.
Han ska vara allmänbildad, (för ovisshet är så jobbigt) och ska kunna tala. Inte vara så himla fysisk hela tiden.


Jag tror jag behöver en pojk. Mina ensamma kvällar har börjat kännas så sorgliga på sista tiden.
xoxo

Hate is a Strong word..

Uschusch. Jag är så arg att jag spricker. Eller nej, jag är inte arg.
Jag är äcklig besviken. Hur kan man göra så mot någon?
Äckligt besviken.
Undra om han förstår att jag känner mig utnyttjad?
Usch.
Jag hoppas han förstår.
Jag hoppas han ångrar sig.
Jag hoppas att jag aldirg kommer förlåta honom.
Jag fattar inte hur man kan göra så.
Hur man kan få någon att känna sig så utnyttjad?
Det förstår jag inte.
usch.


(idag är jag känslig, ledsen och sjuk. duuuuh)

xoxo

I wont..

Nejnejnejnej
Jag klarar inte av att ringa. Mitt finger fastnar en halv milimeter från den gröna luren.
Jag vill inte höra hans röst. Jag älskar hans röst. Jag älskar den.
Den är så fin och vacker och till den rösten kan jag inte säga nej.
Och den rösten kommer försöka något, det gör den alltid.
Det värsta är att jag inte kan säga nej. Har jag någonsin sagt nej till den rösten?
Jag vill inte att hans fina ord ska få mig att glömma varför jag ringde.
Hans ord kommer få mig att glömma. Det gör dom alltid.
Jag hatar det han gör. Usch. Blä. Han är inte bra. För någon.
nej, han har klart och tydlig bevisat att jag inte betyder nått.
Han tror han kan behandla mig hur som helst.
Jag sa nej en gång, nu ringer han mig aldirg mer.
Han ljuger för mig. Jag hatar det.
Han tror att jag ställer upp på vad som helst.
Han tror att jag tycker om honom..

Jag vill höra en annan röst.
Som får mig att bli bubbligt lycklig. Den rösten vill hag höra.
Jag har hört den för sällan.

xoxo

I wont Say NO

Nu är det "Jag vill ha camsex" hype på internet.
Jag har bara ikväll fått sju förfrågningar om att "göra något sexigt i cam".
Det är ganska mycket faktiskt. Ganska patetiskt. Förlåt.
Sen så är jag en ond kvinna och fyra extra pojkar har jag inte sagt nej till, bara lyckas reta upp dom tills dom insett att jag aldrig kommer visa mig i cam. Då har det iofs säkert vari försent för att dom ska få en lugn kväll iaf.
Ja, jag är en ond kvinna när jag har tråkigt.
Men vissa borde skaffa sig hyfs och vett och inse att man inte ska försöka få småflickor att flasha brösten.
Men Jag svarar aldirg nej, för nej verkar vara det enda ord dom inte förstår.
Jag brukar svara "Såklart, det är självklart att jag är kåt och vill sitta naken framför datorn"
Ibland är dom dumma nog att tro mig. Ibland fattar dom att jag är ironisk och då blir dom sura.
Det slutar med andra ord aldrig bra för dom.

xoxo

I really Dont like You

Förstår du hur otroligt äcklig du är?
Jag känner en pojke som är falsk. Han är ytlig och han ljuger och bedrar.
Han säger så fina ord som inte betyder ett piss och han tror jag tycker om honom.
Han har fel. Jag hatar honom.
Jag hatar honom och hans sätt att få mig känna mig så obetydlig och utnyttjad.
Han får mig att känna mig som att jag aldirg duger eller räcker till. Han får mig att må dåligt.
Ibland tror jag inte han förstår hur han utnyttjade mig.
Det hade varit hemskt, om han inte förstod.
Jag är iaf arg på honom och jag hatar allt han gör. ALLT.
Han är äcklig, egoistisk och han är inte värld något alls.
Nada. Inget.
Han fick mig att tro så mycket som bara var en stor fet lögn för att han själv skulle ha det bra.
Jag hatar honom

xoxo

Nothing I can Say

Och det är någon som sviker mig gång på gång på gång och jag är blåögd och naiv och verkligen tror att denna någon ska förbättra sig. Att nästa gång så kommer han/hon göra annorlunda och inte glömma mig. Det har inte hänt än och denna någon verkar inte förstå att han/hon gör mig så ledsen. Denna någon får mig att känna mig sjukt utnyttjad och sjukt obetydlig. Som om jag inte räcker till.
och ändå vill jag inte ge han/hon dålig samvete. Så jag tiger.
Förlåt.

Puss<3

Tidigare inlägg
RSS 2.0